När det var som värst grät och skrek jag mest hela tiden. Som man blir ett barn igen. Fruktansvärt okapabel till att kunna ta hand om sig själv.

Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir bättre. Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt hur det gör så jävla ont och vad gör man åt det då? Det öppna såret just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetenskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktikst inte mindre smärtsamt när det är nygjort...


Jag har aldrig tänkt det när jag tidigare har suttit och tröstat mina vänner och deras krossade hjärtan. Jag har upprepat mantrat om och om igen, tiden läker alla sår, utan att själv förstå att det inte tid man behöver, det är något som gör att man orkar med just nu. Nu vet jag det. Att man inte vill höra något skit om hur tiden läker sår (även om det är oj så sant. Verkligen sant).

Men jag har fortfarande inte kommit fram till vad man behöver. Vad man vill höra. Vad man vill göra.