Kärlek för oss alla är så mycket mer än kärlek mellan två förälskade. Kärlek mellan familjen, kärlek mellan växter och djur, hund som blommor. Men framförallt kärlek mellan din vän, din bästa vän. Om jag skulle beskriva min och min käraste väns relation så skulle jag beskriva den som ett träd. Där vi har växt ihop, där våran kärlek till varandra har grott och skapat en sådan stark relation att inte ens dom hårdaste vindarna kan ta isär oss. Vännen som tycker att vänskap är värt att kämpa för, tjejen som inte skapar problem utan gör allt för att undvika dem. Som anser att jag är värd det viktigaste och ingenting där mindre - det samma med din flickvän/pojkvän. Någonting för er där ute som går igenom en jobbig period. Speciellt till min käraste syster. Man ska inte nöja sig, nöj er aldrig. Våga bryta upp med någon ni är skitkära i och våga vara själva med vetenskapen om att ni en dag kommer att träffa Han. Han som prioriterar dig och er. Han som anser att du är det enda värdiga i livet att kämpa för. Han som bara vill vara med dig och är hundraprocent lycklig om han får det varje sekund av sitt liv. Det finns någon för alla, någon som älskar dig ännu mer än vad han gör...Ha alltid i baktanke att det finns fler killar där ute. Som framför allt kommer behandla dig med ännu mer respekt. Som ser dig, och inte rakt igenom dig. Någon som vill ge er hela världen och ännu mer därtill.

När det var som värst grät och skrek jag mest hela tiden. Som man blir ett barn igen. Fruktansvärt okapabel till att kunna ta hand om sig själv.

Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir bättre. Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt hur det gör så jävla ont och vad gör man åt det då? Det öppna såret just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetenskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktikst inte mindre smärtsamt när det är nygjort...


Jag har aldrig tänkt det när jag tidigare har suttit och tröstat mina vänner och deras krossade hjärtan. Jag har upprepat mantrat om och om igen, tiden läker alla sår, utan att själv förstå att det inte tid man behöver, det är något som gör att man orkar med just nu. Nu vet jag det. Att man inte vill höra något skit om hur tiden läker sår (även om det är oj så sant. Verkligen sant).

Men jag har fortfarande inte kommit fram till vad man behöver. Vad man vill höra. Vad man vill göra.

Sitter och tänker på mina underbara vänner. Hur lyckligt lottad jag är ändå. Detta är två bilder som betyder lite extra mycket för mig i väder som detta. Framförallt för att det är sommar, men även för att detta är mina absoluta favoritplatser. Sverige och Tunisien. Saknar att få komma bort, bara lägga mobilen åt sidan och låta allt runt omkring mig vara. Dom säger åt mig " kör ditt race, låt ingen och ingenting få komma ivägen för dig " men hur vet jag vilken bana eller väg man ska köra in på? När är det vänster, när ska jag ta höger...? Just nu, är det en mur framför alla dessa vägar, och jag kan inte hitta styrkan att ta mig över. Mot min vilja tar jag alltid den lättaste vägen, och envisas om att det är smidigast att backa bakåt istället för att komma upp på muren, komma halvägs men att sedan kanske ha oturen att falla ner igen. Jag citerar stora män så som Shakespear, men har egentligen inte förstått vad dom menar. " Att vara eller att inte vara, det är frågan".

Vet ni vad? Allting lider mot sitt slut, varje ny dag är ett steg längre fram till den dagen då allting faller isär och hjärtat slutar att slå. Jag saknar sommaren 2010, men vet att jag aldrig kommer att få uppleva den igen. Ny sommar och nya saker kommer att hända. Känns skrämmande samtidigt som det känns bra att livet vandrar vidare även om kroppen inte förstår.  Men när vet man att det är dags att släppa tagit om allt det som varit, och låta kroppen likaså få vandra vidare...