kärlek
Någonstans på vägen till att två blir till en, ska man ge bort sitt halva jag. Så jag antar att det inte är så konstigt att det gör lite ont ibland. Hälften så stor, med dubbelt så mycket att känna för. Gladare än någonsin, men räddare än aldrig förr. Ogillar att inte våga blicka framåt, men älskar att blicka åt sidan och ha Honom där.
Det är som att jag faller och väntar på att någon ska ta emot. Som att jag råkar snudda i någons famn ibland, men faller ganska snart igen. Rädslan för höjden har tagits över av rädslan att aldrig tas emot. Tänk om man tvingas falla för alltid?
”När rädslan för att våga känna igen blir större än viljan att älska”.
Somliga vågar inte känna alls. Andra vågar känna, men inte säga det högt. Samtidigt som någon annan sagt det, men aldrig vill göra det igen.
Jag klädde av mitt hjärta naket och lät mina känslor blottas inför honom, och jag antar att det är där sårbarheten skapas. När kärleken vissnar och du lämnas naken kvar i ett mörker av ensamhet. Jag hade aldrig känt mig ensam, men det var väl för att jag aldrig tidigare hade älskat
<3<3
Kommentarer
Trackback